EMMA - sambo mamma sjuksköterska

Denna långhelg har vi spenderat i staden som har namn från kända stadsbor på bussarna, staden som har färgglada lampskärmar på lyktstolparna, staden som gav rondellhundar ett namn, staden med den mysiga trädgården och den goaste chai-latten, staden som tillverkar choklad och som gett ishallen samma namn, staden som lever på sitt universitet med tusentals studenter, staden som gav oss Lars Winnerbäck och staden som jag saknar men inte vill flytta tillbaka till. Vilsen, jag? Nej men aldrig...

-Emma

  
  
   

Tilda Linnéa Charlotta är namnet på en av fyra lillasyster. Jag kommer nu att berätta för er om henne. Det kan tyckas märkligt att jag gör det på det här viset men det är ett sätt för mig att bearbeta allt som hänt och att visa världen hur snett det kan gå. Jag har självklart pratat med Linnéa om det här och fått tillåtelse att berätta hennes historia från mina ögon.

Linnéa är en fantastisk person med massa energi och en stark vilja. Som riktigt liten lekte hon mycket med bilar. Hon var först framme när en bil rullade in på uppfarten för hon tyckte om att öppna bildörrar. Sen kom intresset för dockor. Och som hon vårdade sin dockor, de var som hennes egna små bebisar. Och intresset för bebisar och barn har hon kvar. Hon älskar sina syskonbarn och varje gång hon möter de lyser hon upp. Hennes dröm är att bli barnmorska och hon är verkligen rätt person för det yrket. Hon har ett hjärta som är så stort som hon vill dela med sig av till alla fast det räcker inte till alla gånger. Under tiden i Västervik fick hon öron för Lars Winnerbäck, ett intresse som vi nu delar. Hans musik sätter ord på hennes tankar och jag har fått för mig att den hjälpt henne. Hon är även en mycket duktig fotograf och bra på att fånga stunden..

Allting började i vilket fall 2003 då vi alla gick igenom en otroligt traumatisk skiljsmässa mellan våra föräldrar. Linnéa skulle då fylla 13år och till hösten börja högstadiet, påväg in i vuxenlivet och med tankar och känslor som bara en tonåring kan ha. Alla har vi gått igenom puberteten och på gott och ont har den gjort oss till de vi är idag. Mitt i denna omvälvande period togs tryggheten ifrån henne. Denna lilla trygghet som man glädjs åt och stöttar sig emot när tankarna, känslorna tar över och allt bara känns så där "tonårsjobbigt". Våra föräldrar skulle skiljas. Det hela blev en långdragen process och mitt under detta togs Linnéa omhand av socialen i Åtvidaberg. Hon blev placerad på familjehem under helgerna och några gånger i veckan. Jag förstod aldrig varför men jag vet att de erbjöd oss alla en plats på annat hem för att komma ifrån den kaosliknande situationen hemma, jag tackade nej. Allt detta är en historia för sig som även den tåls att berättas, men vid ett annat tillfälle. Det är som en tät dimma och jag har bara svaga minnesbilder av allt.

I alla fall så vet jag att Linnéa började gå på BUP (Barn-och ungdomspsykiatri )då det framkommit att hon skadat sig själv. Att hon när tankarna och ångesten tog överhand använt ett suddigum för att sedan gnugga hårt mot huden tills det uppstod ett sår. Att få reda på detta och att inte ha märkt något gjorde att jag klandrade mig själv, vi alla klandrade oss för att ha varit så uppe i vårt att vi inte sett detta. Eftersom vår hemsituation nästintill var ohållbar och Linnéas självskadebeteende uppdagats så beslutades att hon skulle placeras i familjehem på heltid. Som sagt så är det svårt för mig att få ihop alla delar då jag själv inte vistades mycket hemma och skulle just till att ta studenten, jag var helt enkelt för uppe i mitt egna liv att jag inte såg min lillasysters förfalla. Först var hon hos en mycket märklig familj ute på landet, hon fortsatte att gå i skolan, hade kontinuerlig kontakt med socialen för stöd och samtal men självskadebeteendet ökade och man ansåg att hon behövde omplaceras. Sedan bodde hon en tid hos vår farbror. Våra kusiner var då små och eftersom Linnéa är upp över öronen förälskad i barn så fick hon bo hos de då hon själv hade en önskan om detta. Under hela den är "omplaceringstiden" så umgicks vi ju självklart med Linnéa. Hon var hemma hos oss och vi hos henne. Dagen som jag aldrig kommer glömma kom. Linnéa ringde och berättade att hon skulle flytta, hon skulle flytta till Västervik för där hade de ett hem för tjejer som hon. Tjejer som hon? Jag hade ju aldrig förstått hur illa det var och nu skulle hon helt plötsligt flytta 7mil bort till ett hem?! Ett hem lät på den tiden i mina öron som en instutition där man låste in galna människor.

Linnéa kom till EGE-hem i Västervik ( http://www.egehem.com ). En vacker villa med kodlås. Där inne bodde tjejer (alla med mycket tragiska, traumatiska bakgrunder) som hade självskadebeteende, ätstörningar, ångest, tvångstankar m.m m.m. Under ... år bodde Linnéa där. Hon gick i skolan i Västervik, fick "behandling" i Västervik, växte upp i Västervik. Det var där allt gick fel, där allting blev så mycket värre. Hon försökte ta sitt liv med tabletter flera gånger, hennes självskadebeteende ökade och hon skar sig och vid vissa besök såg hon ut som en tiger på armarna. Vi besökte henne, försökte förstå, ifrågasatte "vården" och metoden och en av alla gånger fick vi till svar: "Linnéa har ett kroniskt tillstånd som gör att hon alltid har låg seratoninnivå i hjärnan och därför aldrig kommer uppnå total lycka". Que? Helt obegripligt svammel av någon som ska kalla sig läkare. Linnéa gick på höga doser antidepressiva och slutligen blev hon utslussad. Hon bodde i sin egna lägenhet med observation från EGE-hem, hon tog studenten med bravur och blev sedan utskriven från denna mycket märkliga instans. Hela tiden på EGE är luddig och hemlig, Varje gång vi var där och besökte henne så var personalen sådär äckligt trevlig och i bakgrunden skymtade man dessa sargade tjejer med ärr över hela kroppen, smala som skelett och tomma intetsägande blickar. Var verkligen allt som det skulle här? Vad döljer sig bakom fasaden? Vi har länge sagt att detta s.k behandlingshem verkligen skulle behöva granskas...med lupp! Ännu mer märkligt är hur socialtjänsten i Åtvidaberg betalade tusentals kronor per dag för att Linnéa skulle få vara där, visste de ens vad det var för ett ställe eller var det bara skönt att "slippa" ännu en kontakt. Socialen i Åtvidaberg skattas inte högt på min lista, sicket folk!

Därefter bodde Linnéa i en mysig lägenhet i Västervik och bestämde sig sedan för att ta ett au-pair jobb i Danmark. Hon flyttade och jobbade, levde livet som man ska göra när man är i 20årsåldern. Efter en tid i Danmark valde hon att flytta hem till Sverige igen, hon skaffade sig en lägenhet i Veberöd utanför Lund, nära till vår mamma och lillasyster Ewelina som bor i Malmö. Hon började jobba som undersköterska inom hemtjänsten och livet verkade gå ganska bra. Under hela denna tid från EGE till Veberöd har Linnéa stått på antidepressiva som skrivits ut av läkaren på EGE, detta kontinuerligt utan att han gjort någon uppföljning, utan att ha träffat henne. Hon har bara behövt ringa så har ett nytt recept tillförskrivits.

Den 14 september 2011 raserades världen under hennes fötter och ångesten tog överhand. Stark som hon är gick hon till sin chef som såg att allt inte var som det borde och de åkte till psykakuten i Lund. Med Linnéas bakgrund så blev hon inlagd direkt inom LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Sjukvården ansåg att Linnéa var en fara för sig själv. Fram till i måndags den 7 maj har Linnéa legat på S:t Lars i Lund. Under tiden där har hon fått diagnosen borderline (en personlighetsstörning som gör det svårt att hanterna tankar och känslor). Man har inte kunnat behandla henne där då rätt kompetens inte funnits. Istället har man medicinerat och laborerat sig fram. Hennes självskadebeteende har accelererat och hon har bränt sönder sina stackars små händer, slagit huvudet i väggen då tankarna, känslorna och ångesten tagit överhand. Och därför har hon sedan någon månad innan jul haft vak dygnet runt. En person som har övervakat henne under dygnets alla timmar för att hon inte ska skada sig, ta livet av sig. Vissa gånger har jag undrat om hon inte blivit galen då hon tagit till metoder som känns helt absurda. Fast får man inte den hjälp som man behöver och ständigt har en person vakandes över en så hittar man nog på de allra märkligaste metoder för att komma därifrån. I februari i år beslutade man att Linnéa skulle flyttas till en avdelning på rättspsyk i Växjö. Där kan de ge den vård hon behöver. Men på rättspsyk var det fullbelagt och inte fören i måndags fick hon en plats. Efter nästan 8 månader på en "helt vanlig" psykavdelning där man inte kunnat hjälpa henne, mer än på ett medicinskt plan, har hon varit. 8 ofattbara månader av hennes snart 22-åriga liv. Nu får hon förhoppningsvis den vård som hon behöver och har rätt till. Ett nytt steg i livet och jag önskar verkligen att det är ett steg på rätt väg.

Jag blir så ledsen, så arg. Jag känner mig så maktlös och det är så svårt. Hon befinner sig mitt i livet och ska verkligen inte behöva må såhär. Psykiska sjukdomar syns inte på utsidan och att känna en person som mår såhär, lever såhär är sjukt svårt. Man får söka fakta själv, leta reda på svaren och ställer sig ständigt frågan varför? Varför Linnéa? Varför just hon? Vi är fem systrar, jag är äldst men varför hon? Jag kommer alltid att stötta henne, alltid finnas här för henne hur illa jag än kan tycka att hon beter sig för hon kommer föralltid att vara min lillasyster. Min starka och otroliga lillasyster som har gjort den här resan.

Jag ÄLSKAR min Linnéa!

http://www.youtube.com/watch?v=rWUmyXknwpc


Tack för att du läste.

   

När man ska ha sitt första kalas så ska det ju vara ett riktigt ordentligt kalas. Därför bjöd vi förra helgen både Teds och min släkt på ett riktigt ordentligt barnkalas med tårta, maränger och gottigott. Ida hjälpte mig med tårtorna och jag blev ganska nöjd med resultatet, alltid lätt att var självkritisk. Alma fick mängder av paket och blev alldeles överrumplad av uppståndelsen. Hon har mestadels sovit dagarna efter. Det blev iaf ett väldigt lyckat kalas och Alma fick allt från cykelsitsar till briospis och kläder m.m.

TACK ALLA FÖR ATT NI VAR MED OCH FIRADE VÅR DOTTER!!!

-Emma

    
   

I förrgår för ett år sedan föddes den mest underbara människa jag någonsin mött och den kärlek jag känner för henne har jag aldrig känt för någon. En obeskrivlig helt fantastisk känsla och varje dag står vi inför nya utmaningar. Ett helt fantastiskt år har gått och jag minns dagen då hon lades på mitt bröst som igår! När jag läser min förlossningsberättelse kan jag känna varje känsla precis som då och jag blir alldeles varm inombords. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle vara så här underbart, intensivt, skrämmande och roligt att vara mamma. 
http://www.familjeliv.se/Forlossningsberattelser/Forlossning/nar-en-ljuvlig-liten-tjej-kom-till-varlden-964 
 
Alma Maja Elisabeth är nu ett helt år gammal och hon är 73,2 äpplen hög och väger 8590 gram. En liten men naggande god tjeja med en vilja och envishet av stål, ett skratt som kan få vem som helst på fall, ögon som tindrar och en charm som smittar på de flesta. Jag älskar henne så otroligt mycket!

Födelsedagen firades självklart med sång och presenter på morgonen, hon tittade med mycket märklig blick på oss båda två och undrade nog varför vi satt där och sjöng så tidigt på morgonen. Av oss fick hon en docka, en pusselpall och en jättefin virkad filt gjord av en tjej från mina hemtrakter. Arvid och Maria kom på lunch men fick gå hem då Arvid inte var riktigt kry men senare på eftermiddagen kom farmor och fastrar och vi firade självklart med tårta! Jag hoppas Alma var nöjd med dagen även om hon inte kommer komma ihåg den..

Idag bjöds det på ett stick i vardera ben och en stor ok-stämpel i rumpan. Hon går även numera för egen maskin, pekar på allt och säger "ä dä, ä dä" vilket jag tolkat som "vad är det" och förklarar då vad det är hon pekar på.. skohorn, taket, fåglar, bakmaskin m.m m.m Det ska läras i tid:)

-Emma